Misery Business
Nu börjar jag iaf se ett resultat, då alla små saker äntligen är undangömda, men antagligen kommer man inte hitta det man letar efter på ett bra tag men det är smällar man får ta! Så till dagens sysselsättning har till största delen bestått av städning, men hann också ner till skolan och beställa böcker och prata lite med Henrika (min blivande granne här på Oscarsgatan). Nu sitter jag här och väntar på att Linus ska anlända med tåget! =)
A million candles burning
Lyckligtvis hann jag rätta till felet, men i sista sekund. Efter att nästan ha svettas i tre timmar av nervositet ifall min plats blivit tilldelad någon annan, så gick jag till min lilla lägenhet och tog några bilder. Jag längar nu verkligen till lördag då jag äntligen ska få flytta in och börja inreda och försöka bli vuxen och ta eget ansvar.
Här ovanför till väster mitt nuvarande boende och grillen till höger
Mitt boende
Så här ser det ut i min lilla lägenhet
Vinter promenad i Sundsvall
Crazy train
Det är inte så farligt att bo här, inte att vara själv heller för den delen... dock känns det tomt, speciellt när man vill prata med någon och den inte svarar i telefonen. Men imorgon ska jag träffa mina klasskamrater igen så då kan man vara social igen =)
All on you
Att förkylningen inte bara kan försvinna, det är så jobbigt att låta som en man och ha en fontän till näsa men förhoppningsvis så släpper förkylningen snart! Helst av allt skulle man bara vilja krypa ner i soffan under en filt och dricka massa te och sova men det hinns helt enkelt inte med, mitt schema är fullbokat.
Mitt arbete är inte precis ansträngande så då vill jag inte sjukskriva mig så länge det inte är något allvarligare, då vill jag inte gå dit och smitta ner Aurora. Något som Kristina sa idag värmde verkligen, hon sa att jag är personen som Aurora blir minst ledsen hos. Aurora är väldigt petig med vilka personer som får hålla henne och även leka, läsa för henne men när man får höra sådana fina komplimanger så blir man verligen rörd! Därför kommer det bli jobbigt att lämna Aurora och hennes familj, men föräldrarna har sagt att jag får jobba så ofta som jag kommer hem och hälsar på.
Men det är fortfarande en bit kvar dit och idag ska jag gå på bio med Karin. Varje gång vi åker iväg för att se på bio så händer det alltid något oväntat, som sist då vi skulle betala för parkeringsplatsen i Kista Centrum och automaten plötsligt började prata. Rädd som jag blev hoppade högt och killen i lådan skrattade, sen pratade han med oss en stund. Sen att jag och Karin är lättroad är ju en annan femma =P
Sen ville Linus komma och hälsa på nu till helgen, vi får se om han dyker upp haha
Forgive me
Det är lite lustigt när man tittar tillbaka på när man tog studenten och trodde att NU börjar livet, men har inte insett att man livet redan har börjat. Kanske för att man vill tro att man kommer lyckas här i världen och vara målmedveten nog att nå sina mål. Några vill åka ut och se sig om i världen innan det bestämmer sig för vad de vill göra i framtiden, då några stannar längre än tänkt medan andra återvänder för att studera och arbeta. Jag har inte varit på en resa och har inte tänkt göra det förän mina studier är uppnådda och jag är en sjuksköterska, förstå då åker jag till världens alla rum. Jag är nog inte riktigt redo för Afrika ännu, men så småningom blir jag det.
Sober
Det ligger en saning bakom den här meningen, då tystnaden ibland säger allt. Ibland behöver man inte få höra ord för att få reda på svaret. Vad tragiskt att tystnaden ska bli svaret men kanske ord inte räcker till eller är det så att vi är för fega i vissa situationer att vi flyr och gör det genom att tiga. Hoppas på att ingen ska komma och leta efter oss elle slippa ta tag i jobbiga och komplicerade frågor. Så oavsett om man får svaret man hoppats på så är tystnaden också ett svar! Det sägs ju att ord kan såra rikligt men vad kan då sägas om tystnaden? Är det inte värre att vara ovetande? Att gå runt och tro eller hoppas....
Nu har jag visserligen tolkat meningen på mitt vis och ingenting annat. Men vi tolkar ju saningen på olika sätt, då vi vill få sanningen att passa in på våra förväntningar.
Jag brukade inte vilja höra sanningen men efter att ha fått "smaka" på tystnaden ändrar jag mig.
Just like that
Det sägs ju att tiden går fort när man har roligt, men går tiden verkligen långsamt om man har tråkigt? Eller står tiden stilla? Av någon anledning har klockan kommit att bli ett irritations moment då väntan på någonting bättre aldrig kommer. Nu längtar jag verkligen till den 19e en dag då allting kommer bli annorlunda.... på ett bra sätt hoppas jag. Men heter man Louise så vet man aldrig riktigt vad som komme ske. Inte för att jag är oförutsägbar utan snarare för att jag inte har turen på min sida. Mitt förflutna kommer ikapp mig. Nu lät det väldigt klischigt men så är det!
Jag trodde jag skulle få chansen att börja om från början men så kommer ett väl bekant ansikte göra mig sällskap, något som jag inte precis jublar över. Visserligen kan man undvika personen men bara principen att han också kommer vara där!
Men jag är ändå inte missnöjd, tvärtom är jag relativt glad =)
