Ett redigt fruntimmer

Mycket har hänt sen sist, saker som man inte vill skulle ske men som man inte kan göra någonting åt.
Jag var hemma och hälsade på familjen och släkten förra helgen för att fira att jag skulle fylla 21.

Jag visste att min farfar var riktigt sjuk men att han skulle tas ifrån oss så här tidigt hade ingen trott,
han blev inte äldre än 67 år.
Han är en riktig kämpe precis som min morfar!
Även om han inte längre finns kvar här så är han fortfarande en kämpe, en person att beundras.
Att vara så långt borta från familjen är väldigt påfrestande i sådana här situationer, men att jag hann träffa honom en sista gång i livet är jag så oerhört tacksam för och att han vart så glad över mitt besök värmer enormt


Ibland börjar jag tvivla på mig själv när det gäller mitt val av yrke då jag undrar om jag kommer klara av alla tentor på första försöket, man får ju fler chanser man det är så jobbigt att ligga efter. Men samtidigt vet jag att jag inte vill något hellre än att få arbeta med människor som har det svårt, att få känna sig behövd och jag vet att min morfar och farfar skulle bli väldigt stolta över mig när jag väl har nått mitt mål.

Älskade farfar!!